.

Känslokrisen har gått och gömt sig. Skönt.
Den krisen byttes ut av bekymmer istället. Kvinnobekymmer som involverar smärta. Just nu vill jag dö lite grann. Men det ska jag naturligtvis inte göra. Det har jag inte tid med.
Imorse kämpade jag mig upp ur sängen och fixade iordning mig, hann precis bli klar innan min livmoder sa ifrån. Letade som en jävla dåre efter något smärtstillande i tablettform. Självklart utan något som helst resultat.
Bara att ta på sig pyjamasen igen och inta ryggläge. Det hjälpte inte. men efter många om och men lyckades jag somna för en stund. Vaknade runt elva och min kära livmoder började säga ifrån igen.

Om jag inte visste bättre skulle jag vara helt säker på att det är dags att föda barn. Tur att jag är allmänbildad och vet att sånt är inte fallet.
Jag är lite mer osäker på om min livmoder är påväg att bryta sig ut ur kroppen. Det känns så, men jag hoppas inte det. Det vore lite opassande faktiskt.
Alltså, det gör seriöst ont enda ner i fötterna. Känns ganska komiskt.
Ni som sitter och suckar nu och menar att "SÅ ont gör det faktiskt inte!", er vill jag slå. Helt ärligt. Det gör ONT.
Ta en kniv, kör in den i svanken och vrid om lite grann. Och ja, där har ni den ungefärliga känslan jag känner av at the moment. 

Men nu är förhoppningsvis kära kusin vitamin påväg hit med lite pain-killers åt mig. Hon får fan rappa på lite om hon inte ska ha spö när hon kommer hit. Jag är nämligen VÄLDIGT angelägen till att slå ihjäl någon just nu. Men ska försöka motstå frestelsen för allas trevnad.
Med lite tur kanske jag kan hota henne riktigt ordentligt så hon kilar iväg på konsum och köper choklad åt mig också.
Hoppas.

Nu ska jag återgå till att ha ont, skratta och skratta lite till.
HAHAHAHAHAHAHAHAHA.