.

Jaha, då var det en ny vecka igen. Här sitter jag i mitt lilla källarrum och är allmänt ensam och halvhungrig. Dagens middag bestod av torr lasange doppad i vitlöksdressing. Det var en ny smakupplevelse. Absolut inte äckligt, men inget jag direkt skulle bjuda någon på. Men visst var det lite studentlivs-lyx med vitlöks dressing. I vilket fall som helst var det mycket bättre än att enbart trycka i sig den torra lasangen.
Den här dagen har än så länge bestått av en missad buss, en medhunnen(va?) buss med trevligt sällskap och en hel del snor. Sällskapet på bussen stod Frida för. Hon gav mig näsdukar. Det var väldigt omtänksamt gjort av henne, jag är nämligen inte vuxen nog att köpa näsdukar själv. Istället snörvlar jag som ett litet barn. Funkar lika bra det enligt min mening.
Kvällen kommer iallafall bestå av mys med vänner och godisätning. Kan behövas efter min inte så värst mättande middag.
Jag kommer även spendera kvällen med att oroa mig för pojkvännen som ska ut på äventyr. Egentligen finns det absolut inget att oroa sig över där. men äsch, jag är äckligt nojjig och orolig när det gäller folk jag bryr mig om. Så han får het enkelt leva med det. och 7 000 000 sms och telefonsamtal...

Efter en väntan som varat forever, typ, så är jag nästan så frisk som jag kan bli. Underbart.
Mindre roligt att det innebär skolgång till veckan. Men jag ska inte klaga, det är ju trots allt bara tre och en halv dag. Baggis.
Det måste vara den Lillhärdaliska luften som friskat till mig. Låter rimligt med tanke på att jag var nära döden, eller ja nästan iallafall, när jag kom hit i Fredags. Nu är det Söndag, och jag mår som en prinsessa om man nu ska jämföra hur jag mådde tidigare i veckan. Jag jämför, och mår ännu bättre.
Mina körtlar och tonsiller har nästan gått tillbaka till det normala, och imorse kände jag nästan igen mig själv när jag såg mig i spegeln. Och det, det har inte hänt en endaste gång de senaste två veckorna.
Nu håller jag alla tummar jag har för att idiotsjukdomen är gone forever.
Men, visst har sjukdomstiden haft sina positiva sidor med. Som igår när jag fick lillasyster till att skjutsa mig på spark hela vägen ner till konsum och hem igen. Bara genom att säga:
-Om jag överanstränger mig eller ramlar så blir min lever inflammerad och mjälten kan spricka! Det vill du väl inte? Mycket riktigt så ville hon inte det. Även fast jag tydligen är den mest idiotiska människan i hela världen. Men sprucken mjälte och inflammerad lever önskade hon mig inte. Så fint.
Förresten fick hon draghjälp av hunden, så nå synd om na var det inte.

Igår kom finaste pojkvän hit. Pappa bjöd på älgkött. -Det var gott.
Jag lyckades baka en kaka utan några direkta missöden. -Det var imponerande.
Pojkvän åt upp mitt godis. -De var... Romantiskt?
Vi badade bubbelbad. -Det var mysigt.
Bra kväll helt enkelt.

Nu ska jag göra ett försök till att få ordning på mitt nya rum. Kan bli en intressant upplevelse.
Förresten, ta er en titt på Angelicas brunettblogg. Ställ nån kul fråga i frågestunden också, hon lovar ju trots allt att svara ärligt. Hehe.


Ja, här har vi då brunetten i egen hög(läs: full) person.
Enjoy!

Denna såkallade allergiska reaktion visade sig visst vara en släng av körtelfeber. Tur att vissa läkare är så väldigt kunniga alltså. Asiat-looken börjar iallafall tona ner sig lite. Tack och lov. Måste faktiskt säga att det inte klär mig nå vidare. Inte alls faktiskt. Tur att levern än så länge klarat sig från att bli inflammerad, annars skulle jag även ha samma färg som en asiat. Det hade förvisso kunnat se himla roligt ut. Men nej, en inflammerad lever är nog inget att sträva efter.
Just nu är jag fruktansvärt less på att vara sjuk. Inte så konstigt kanske, med tanke på att detta är min tredje vecka som sjukling. Och nej, jag har fortfarande inte vart på skolan efter lovet. Inget att klaga över kan tyckas, och det gör jag inte heller, men visst är jag allt lite oroad över vad jag missat. Hoppas det inte är allt för mycket. Det vore ju som tråkigt att hamna efter i skolan bara på grund av en idiotisk sjukdom som inte går att bota.
Väldigt irriterande faktiskt. Det är liksom bara att ligga och vänta på att bli frisk, samtidigt som man får missbruka smärtstillande/febernedsättande och halstabletter. Halstabletter hjälper förövrigt inte alls. Dom stoppar jag mest bara i mig för skojs skull. Det enda som hjälper mot denna obeskrivliga smärta i halsen är smärtstillande, alltså typ ipren och alvedon. Känns väldigt... fel.
Men, som tur är har jag en underbar pojkvän som tagit hand om mig och ställt upp för mig dessa veckor. Det har gjort det hela lite lättare att genomlida.
Jag älskar dig!

Nä, nog tjatat om denna förbarmade sjukdom.
Igår hände något helt fantastiskt underbart. Älskade kusin Fia informerade mig om att det nu mera finns vita converse på ellos.se. Och, det finns i storlek 34! Min lycka var total, och jag klickade i sann blogg-anda hem ett par på direkten. Att jag av någon anledning hade 30% rabatt där gjorde inte direkt saken sämre om man säger så.
314:-, och min sommar är räddad. Underbart.
Nog för att dom nya inte ens kommer kunna mäta sig med dom gamla, men det kanske kommer tids nog.
Jag kan knappt bärga mig.