.

Just nu är jag mitt uppe i ett känslo-kaos. En känslomässig kris. Kan även utnämna mig själv till känslomässigt störd.
Det är inte klokt. Jag vet verkligen inte om jag ska skratta hysteriskt, gråta som ett barn, skrika, slå ihjäl någon eller bara sitta ner och stirra rätt fram. Allt är en jävla blandning. Lite som en gott&blandat påse av känslor. Jag vet verkligen inte hur jag ska bete mig. Alla känslorna bara blandar ihop sig till något helt obegripligt. Jag känner verkligen av alla jävla känslor som en människa kan känna. På samma gång.
Det är fan inte nådigt vill jag lova.
Nyss fick jag ett litet skrattanfall. Åt absolut ingenting.
Alltså.. va?! Det här är ju helt galet.
Kom och rädda mig någon. Det här funkar ju inte.

Att vara glad, arg, ledsen, förvirrad, frustrerad och irriterad på samma gång är inte det lättaste alltså. Kan ju även tillägga att jag känner mig kär också. Men i vad? det har jag inte räknat ut än.
Inte är det då i en karl iallafall. Var så säker. Det är heller inte i en kvinna. Det lovar jag, för åt det hållet är jag definitivt inte lagd.
Jag förstår verkligen inte. Men kanske är det musiken? Det måste vara så.
Jag kan ju inte vara kär i ingenting. Det går ju inte. Kanske är det bara en ren inbillning.
Man kan ju alltid hoppas. Förresten gjorde helgen som var mina nunne-funderingar allt starkare.
Herregud alltså. Alla karlar är ju PRECIS likadana.
Jag nöjer mig starkt med att bara ha dom som vänner känner jag. För trots allt så är två av mina absolut närmsta vänner karlar. Fast jag ser dom inte som det. Dom beter sig inte så. Inte mot mig iallafall.

Jag tror jag måste gå och skratta lite igen. Det här funkar inte.