.

Jag är glad och ledsen på samma gång. Känns konstigt.
Fast jag skrattar åt allt mest hela tiden nu. Allt är så larvigt. Samtidigt vill jag gråta för att jag aldrig kommer få känna dina läppar mot mina, och din kropp mot min. Klyschigt, jag vet. Men sant. Tråkigt men sant.
Äh, nog med känslor. Jag vill bli en känslokall människa som aldrig gråter.
Livet skulle bli mycket lättare då känns det som. Jag vill bli en människa som kan glömma och gå vidare direkt utan att ens försöka reflektera över vad som gick fel. Men sån är inte jag.
Har en människa en gång gjort ett intryck i mitt liv så kan jag inte glömma. Jag glömmer aldrig.
Det suger, rent ut sagt. Är det någon som har ett bra "glöm och gå vidare"-tips? Dela gärna med dig isåfall.
Tack och adjö.