101225 -Dag 24, det här får mig att gråta.
-Lejonkungen, The notebook, A walk to remember, Bambi, Snövit.. Och många fler sorgliga/fina filmer samt de flesta disneyfilmer.
-Töntiga tv-serier. Bara när det händer något sorgligt, eller fint, eller bara för att det är så touching. Jag gråter liksom till Sjunde himlen..
-Kyrkor. Begravning som lucia. Bara att gå in där får mig att bli tårögd. Kan bero på de jobbiga begravningarna 2006. Efter det har jag inte ens klarat av en konfirmation utan att behöva kämpa mot tårarna. Så jävla löljigt. Senast igår började jag (nästan) gråta på julspelet, bara för att en liten utvecklingsstörd tjej sjöng och läste en vers. Hon var så fin så jag dog lite.
-Kärlek. Alltid, jämt och jämt.
-Fina låttexter med sorglig musik till.
-Böcker där någon dör. Typ Malin+Rasmus=sant och I taket lyser stjärnorna..
-Tanken på att dö. Jag lider av en hemsk dödsångest. Inget skämt alltså. Det är nästan äckligt.
-När någon gör något fint för mig. Säger något fint och verkligen menar det, ger mig en fin present.. Ja, vad fan som helst egentligen.
-Min egen ilska. Blir jag riktigt förbannad så gråter jag som ett litet barn. Lika om någon jag tycker om är elak mot mig. Jag klarar inte av det. Om någon jag inte känner är dum så gråter jag däremot inte. Då blir jag förbannad och säger fula saker istället.
-Smärta. Mensvärk, sparka tån i dörrkarmen.. Fan, jag kommer aldrig klara av att föda barn..
-Låten 747 med Kent, speciellt live. Buhuu..
-Barn som sjunger. Det brister varje gång. Speciellt om det är min egen lillasyster. Åååh, snörvel..
Alltså, nu ger jag upp det här med. Jag kan börja grina till vad fan som helst. Det är verkligen inget skämt. Men just nu är jag fruktansvärt känslokall och kan inte ens tvinga migsjälv att gråta. Det är ganska skönt. Tror jag grät ut alla tårar i slutet på november.. Med undantag för igår då, fast då grät jag inte riktigt. Kämpade bara emot ganska hårt för att inte göra det. Blinka bort tårar funkar ganska bra. Vore ju pinsamt att börja grina mitt i ett julspel liksom.
-Töntiga tv-serier. Bara när det händer något sorgligt, eller fint, eller bara för att det är så touching. Jag gråter liksom till Sjunde himlen..
-Kyrkor. Begravning som lucia. Bara att gå in där får mig att bli tårögd. Kan bero på de jobbiga begravningarna 2006. Efter det har jag inte ens klarat av en konfirmation utan att behöva kämpa mot tårarna. Så jävla löljigt. Senast igår började jag (nästan) gråta på julspelet, bara för att en liten utvecklingsstörd tjej sjöng och läste en vers. Hon var så fin så jag dog lite.
-Kärlek. Alltid, jämt och jämt.
-Fina låttexter med sorglig musik till.
-Böcker där någon dör. Typ Malin+Rasmus=sant och I taket lyser stjärnorna..
-Tanken på att dö. Jag lider av en hemsk dödsångest. Inget skämt alltså. Det är nästan äckligt.
-När någon gör något fint för mig. Säger något fint och verkligen menar det, ger mig en fin present.. Ja, vad fan som helst egentligen.
-Min egen ilska. Blir jag riktigt förbannad så gråter jag som ett litet barn. Lika om någon jag tycker om är elak mot mig. Jag klarar inte av det. Om någon jag inte känner är dum så gråter jag däremot inte. Då blir jag förbannad och säger fula saker istället.
-Smärta. Mensvärk, sparka tån i dörrkarmen.. Fan, jag kommer aldrig klara av att föda barn..
-Låten 747 med Kent, speciellt live. Buhuu..
-Barn som sjunger. Det brister varje gång. Speciellt om det är min egen lillasyster. Åååh, snörvel..
Alltså, nu ger jag upp det här med. Jag kan börja grina till vad fan som helst. Det är verkligen inget skämt. Men just nu är jag fruktansvärt känslokall och kan inte ens tvinga migsjälv att gråta. Det är ganska skönt. Tror jag grät ut alla tårar i slutet på november.. Med undantag för igår då, fast då grät jag inte riktigt. Kämpade bara emot ganska hårt för att inte göra det. Blinka bort tårar funkar ganska bra. Vore ju pinsamt att börja grina mitt i ett julspel liksom.
Kommentarer
Trackback
