.

Det är titeln på Winnerbäcks kommande album. Om någon ville veta det.
Min rubrikfantasi är nästintill obefintlig just nu. Det får ni leva med. det är ju trots allt bara en rubrik.
Nog för att mina rubriker väldigt sällan handlar om själva inlägget, men det känns som en oviktigt detalj. Läs inläggen och skit i rubrikerna. Så, då har vi rett ut det. Eller jag iallafall. Antar att det är mest mig själv det bekymrar. Äh, dags att skriva något vettigt kanske?
Inte för att det är min speciallite direkt. Men jag gör så gott jag kan.

Idag är det iallfall måndag. Måndag innebär oftast ångest. Måndagsångest.
Den infann sig fram till lunch. Sen kom jag hem, lyssnade på glad musik och plötsligt var den som bortblåst. Inte mig emot. Jag blev istället gladare än gladast av ingen anledning. Ganska förvirrande.
Det kan mycket väl vara så att det är födelsedags glädjen som börjar spöka. Det kan också vara musiken jag terroriserade mina stackars små öron med. Men vad vet jag?
Efter det blev jag fruktansvärt sugen på godis. Jag åt fyra mackor med messmör på istället. Eller ja, messmör med macka på är nog en mer verklighetstrogen benämning. Det stillade mitt söt-sug och jag utnämnde mig själv till messmörsmissbrukare.
Lite senare tvingade jag mig själv att ta en tur runt frösöberget med Anna. Vi har faktiskt vart duktiga och gått den turen en gång i veckan sen skolan började. Inte så pjåkigt om jag får säga det själv.
Känns som att dom där 10 kilona jag la på mig när jag blev kär för sisådär hundra år sen kanske kan ramla av nu? Jag hoppas iallafall på det.
Sen ska jag lova mig själv att aldrig mer bli kär. Det blir man bara tjock och ledsen av. Okej, lycklig till en början kanske. Men sen går det utför. Jag håller mig till att vara kär i musiken. Det är helt riskfritt, kravlöst och underbart. Räcker gott och väl.

Förresten åt jag och Anna chokladbollar efter motionsrundan. En liten belöning sådär.
Plus minus noll, och ingen skada skedd. Ingen nytta heller för den delen.
Men äsch då, gott var det.