.

..Då man liksom bara vill be hela jävla världen att dra åt helvete.
Jag vet egentligen inte riktigt varför. Ibland är allt toppen, och ibland är allt botten. Antar att det är så för de flesta normala (nåja..) människor som inte lever perfekta radhusliv med sina perfekta familjer.
Folk säger oftast att det är så himla bra att tänka och blablabla. Det är inte ett dugg bra att tänka. Man blir inte ett dugg klokare för det, snarare tvärtom. Hypokondriker blir man också.
Nåväl, jag har i alla fall kommit så långt i tänkandet att jag kommit fram till en sak. En sak som är himla kenpig, och nästan lite oroväckande. En människa som mår bra, är glad och är allmänt rolig har ofta sina vänner nära. (Eller vad man nu än säger)
Men när människan ifråga hamnar i nån slags känslomässig röra som inte går att förklara, då drar sig folk undan. Försvinner. Poff. Borta. Och skyller sen på att det är DU som beter dig konstigt?
Tacka fan för det, känner man sig inte som den man egentligen är, då blir man ju konstig. Har jag fel? Sen kan jag känna att det är DÅ vännerna behövs NÄRA, inte långt ifrån. Nära i ditt hjärta, långt ifrån i deras. Så känns det för dig.
Summa summarum: Människor som är nere behöver sina vänner som allra mest. Gör en mental-note på det. Tack.

Nu blev det plötsligt helseriöst här. Men det ska vara en första gång för allt har jag hört.
Nu har jag bränt maten också bara för att jag var tvungen att fundera.. Det var inte första gången det hände.
Ursäkta röran, jag bygger om min hjärna.
Tack och adjö.