.

Idag har jag bakat och lyckats bättre än någonsin. Jag har också lagat mat som var fullt ätbar. Stolt, imponerad och lycklig över den bedriften.
Jag har också hunnit med att kolla på en halv säsong av Sex and the City. Det fick mig att brista ut i gråt inte mindre än tre gånger. Först för att bögarna, Stanford och Marcus, dansade en återföreningsdans efter ett gräl. Sen för att Charlotte blir gravid. Och sist för att alla sjöng och var så glada när Mirandas son Brady fyllde ett år.
Ja.. Jag är svag för kärlek och bebisar helt enkelt.
Varför jag är så svag för kärlek förstår jag inte egentligen. Jag blir bara dum när jag är kär. Så jag borde inte vara det. Men det är jag ändå. I någon som sårade mig värre än någon någonsin sårat mig.
Det måste ju vara true love på riktigt alltså.. Vi sårar varandra och ber varandra dra åt helvete minst 2 gånger i månaden och är kära ändå. Larvigt. Men fint ändå på nå vis.
Tack och adjö.